PLATS NR 1: AGENT 007 SER RÖTT (FROM RUSSIA WITH LOVE, 1963)

I min värld är det helt omöjligt att hålla någon av Bondfilmerna högre än From Russia With Love (hädanefter kallad FRWL).

Denna film är magisk på så många plan. Till att börja med är den vacker att se på. Ta bara den estetiskt fulländade inledningen med yrkesmördaren Red Grant och hans blonda hår som i skarp konstrast till nattens kusliga mörker jagar fram. En katt- och råttalek tar sin början där syftet är att lära Grant ta död på Bond på snabbast möjliga sätt. Just när publiken tror att Bond är död avslöjas hela spektaklet.

Efter de extremt vackra företexterna zoomas kameran sedan ner mot en elegant sal med guldornamentik och ett fantastiskt, rutigt golv där brottsorganisationen Spectres skarpaste hjärna Kronsteen spelar ett mästerskap i schack mot kanadensaren Macadams.

Scenen är utsökt. Kronsteen (spelad av Vladek Sheybal) får in ett glas med vad vi förmodar är vatten och den blick han ger servitören är obetalbar.  Via ett papper under glaset meddelas han om att han är efterfrågad, varvid han snabbt klurar ut hur han skall vinna schackmötet samtidigt som han utan att visa några känslor torkar sina läppar med papperslappen och sedan river sönder den medan han blossar på sin cigg. I min mening är detta en av filmseriens allra coolaste scener.

Sedan rullar det på med perfekt avvägda scener som alla utmärks av att de är färgrika, sofistikerade och spännande. Manuset – ett av de allra bästa – följer en strikt mall och flummar aldrig ut i märkliga sidospår eller ovidkommande parallellhandlingar.

Detta är en tät agentthriller som trots sina snart 50 år, fortfarande håller oerhört bra. Detta mycket beroende på det gedigna hantverket. Miljöerna och scenografin är  enastående, skådespelarna är valda med yttersta omsorg.

Sean Connery började i denna sin andra film känna sig säker i rollen som 007, Vladek Scheybal som Kronsteen har jag redan nämnt, Lotte Lenyas makalösa porträtt av den skokickande agentflatan Rosa Klebb har blivit en modern klassiker och Robert Shaws kallhamrade insats som Red Grant placerade honom som nummer fyra då jag tidigare listade de bästa Bondskurkarna.

Starkast intryck av skådespelarna gör dock Pedro Armendariz i rollen som flerbarnspappan och entreprenören Ali Kerim Bey, chef för den brittiska underrättelseverksamheten i Istanbul.

Armendariz tecknar ett varmt, mänskligt och väldigt levande porträtt av den infallsrike Kerim Bey. Det är svårt att fatta att han under hela inspelningen var dödssjuk i cancer och på grund av detta tog sitt eget liv bara fyra månader innan filmens premiär och fick med andra ord inte se sig själv i den slutliga filmen.

Självklart finns det ett pärlband av underbara scener i filmen (exempelvis när Rosa Klebb presenterar sig för Tanya Romanova, när M generas vid genomlyssnandet av ett rullband, hela övernattningscenen hos romerna, sprängningen i det ryska konsulatet, när Kerim Bey med armen i mitella skjuter ihjäl Krilencu och alla de stämningsfulla scenerna i Hagia Sophia.

Det är därför svårt att utse någon slags favoritscen eftersom jag älskar dem allihop lika mycket, FRWL är en film som jag säkert sett i alla fall 300 gånger vi det här laget.  Jag tröttnar aldrig på att se den, eftersom den är så vacker, så välspelad och så intrikat i intrigen.

Favoritscen:

Om man ändå skall tvingas plocka ut en favoritscen får det bli när Bond, Tanya och Kerim Bey lyckats lägga vantarna på dechiffreringsmaskinen Lektor och just hoppat på ett tåg som skall ta dem till London. Med ombord råkar även den ryske agenten Benz hamna, eftersom han får syn på dem i flykten.

Inne i kupén får Tanya (som tror att hon är involverad i en rysk operation men samtidigt bestämt sig för att byta sida i konflikten) presenter av Bond i form av kläder och man ser på henne att hon verkligen är förälskad i honom och samtidigt väldigt spänd inför sitt nya liv som brittisk medborgare. Efter att de älskat säger Bond åt henne att hon nog bör ta på sig några respektabla kläder eftersom de ju skall föreställa ett gift, engelskt par som skall njuta sitt eftermiddagste.

-Vi kan ta vårt te här i kupén, säger Tanya. Vi kan äta alla våra måltider här. -Ja, det vore underbart, säger Bond men vidhåller att det är omöjligt. Sedan daskar han henne på rumpan som män hade för vana att göra med alla kvinnor vid denna tid och det är då som Tanya (på ett otroligt charmigt sätt) slår fast att det är vissa engelska vanor som måste komma att förändras. Det är en varm och underhållande scen och personkemin och samspelet mellan Connery och Daniela Bianchi är helt fenomenalt.

Så för att göra en lång historia kort: FRWL är och kommer alltid att vara, min absoluta favorit bland Bondfilmerna.

LISTANS PLATS 2 TILL 7

2. Ur dödlig synvinkel, 1981 

3. Goldfinger, 1964 

4. Dr No, 1962

5. I hennes majestäts hemliga tjänst, 1969

6. Älskade spion, 1977

7. Leva och låta dö, 1973

 

Sean: -…hmm…and the winner is….

PLATS NR 2: UR DÖDLIG SYNVINKEL (FOR YOUR EYES ONLY, 1981)

Mot slutet av sjuttiotalet blev Bondfilmerna mer och mer verklighetsfrånvända. Visserligen ligger det i filmseriens natur att den skall vara fantastisk och otroligt osannolik; bara det faktum att det finns en hemlig agent vars drinkpreferenser är kända av varenda bartender i hela världen faller på sin egen orimlighet.

Ett visst mått av orealistiska inslag har därför publiken fått vänja sig vid när de följt agent 007 i fotspåren. Problemet var att filmproducenterna drabbades av något slags kollektivt hjärnsläpp då de gav klartecken till den dittills dyraste Bondfilmen någonsin 1979. Resultatet blev Moonraker, en film som av Albert R Broccoli klassats som science fact (att jämföra med science fiction) eftersom man samarbetade med den amerikanska rymdstyrelsen NASA för att göra filmen så ”trovärdig” som möjligt. Antagligen satt Mr Broccoli och söp till på alltför många gingroggar under dessa möten eftersom väldigt lite av denna vetenskapliga exakthet syns i Moonraker. Bara idén att transportera en fulltankad rymdfärja fastsurrad på taket till ett jetplan känns lite vansklig, för att uttrycka oss milt.

Inte nog med att James Bond (efter George Lucas framgångar med Star Wars 1977) tvingades ut i rymden två år senare, väl däruppe inträffar filmseriens mest hatade passage, nämligen då den gigantiske skurken Jaws hittar en blond tjej med flätor kallad Lucy och blir kär. Strax efteråt blir han snäll och hjälper Bond. Detta blir det definitiva lågvattenmärket för Bondfilmerna och de ansvariga inser att de gått för långt åt fel håll.

Back to basics blir därför ledorden inför planeringen av filmen For Your Eyes Only (på svenska Ur dödlig synvinkel och hädanefter förkortad FYEO).

Behovet av att bokstavligen plocka ner 007 på jorden igen var akut. Uppdraget att skriva manus gick till Richard Maibaum och Michael G Wilson. Dessa herrar tog det kloka beslutet att återföra karaktären Bond till den kalla kriget-miljö som en gång formade honom. Tanken var att skriva en trovärdig agenthistoria där spionage, hämnd och stormaktsspelet i sig själv var det centrala. Bort med stolliga vetenskapsmän med hemliga agendor för världsherravälde och bort med alltför otroliga manicker i Bonds portfölj.

Resultatet blev oerhört lyckat. FYEO är enligt mig den näst bästa Bondfilmen (av dem jag har intresse av att se) och helt klart den bästa filmen med sir Roger Moore.

Historien om hur dekodermaskinen ATAC riskerar att hamna i orätta händer är tät och hela tiden spännande. Den inleds i den grekiska övärlden där vetenskapsmannen sir Timothy Havelock dödas av en kubansk yrkesmördare vid namn Hector Gonzales. Parallellt med Bonds efterforskningar får vi sedan följa paret Havelocks dotter, den undersköna Melina, spelad av Carole Boquet och hennes hämnd på dem som ligger bakom attentatet. Scenen när Bond möter Melina och Bonds supertekniska sportbil sprängs i bitar är rolig. De tvingas välja Melinas gamla Citroën och en lika underhållande som fartfylld biljakt tar sin början. Valet att låta Bond åka denna skruttiga bil är också medvetet då man ville bort från de hypertekniska inslag som präglat filmerna några år tidigare.

FYEO har mängder av vackra miljöer; italienska Cortina, grekiska Korfu  och självklart London. Filmens dykscener filmades i Bahamas.  Roger Moore spelar trots sin ålder med inlevelse och spänst och Topol är underbar som den mystiske smugglaren Columbo.

Det vimlar av klassiska scener i filmen, jag har redan nämnt biljakten med cittran som bl.a gör att en av de efterföljande bilarna hamnar i ett olivträd. En annan är filmens inledande helikopterscen där Bond spärras in i en helikopter som sedan fjärrstyrs av en flintskallig, rullstolsburen man med vit katt i famnen (han torde vara Blofeld men det anges aldrig i filmen).

En annan känd scen är då Bond jagas på skidor i Cortina förföljd av motorcyklar. Gjord med humor och hjärta. Den allra roligaste och mest välgjorda jaktscenen i de gamla Bondfilmerna, samtidigt så annorlunda mot dagens högoktaniga actionscener.

Det man kan ha invändningar emot i en i övrigt perfekt Bondrulle är möjligen den unga och blonda konståkerskan Bibi Dahl som har en del sköna repliker men som företrädesvis fått en plats i filmen på grund av filmmakarnas gubbsjuka. Slutscenen med den lilla roboten som rullar fram emot Bonds och Melinas dusch och när Margaret Thatcher väntar via telefon är också onödigt tramsig. Framförallt som det hela slutar med att Thatcher pratar med en papegoja som hon tror är James Bond!!

Favoritscenen är självklar: Bond jagas genom en ruin av den skräckinjagande Locque (som inte yttrar ett enda ord i hela filmen trots att han inte är stum). Loque kommer körande i sin silvriga Mercedes då Bond skjuter honom i axeln. Bilen slirar till och hamnar till slut halvvägs ut över en klippkant. Bond går fram till honom med den nål föreställande en duva som Loque lämnat som signatur då han tidigare dödat agenten Ferrara. Bond tittar in i bilen på hur Loque desperat försöker flytta sig mot ytterdörren för att smita ut innan bilens tyngd drar den med sig ner i avgrunden.

-Du lämnade visst den här hos Ferrara, säger Bond innan han kastar in den lilla nålen och sedan med en välriktad spark mot bilens dörr knuffar hela ekipaget utför klippan mot en säker död för Bondskurken.

Roger Moores bästa scen i hela Bondserien.

PLATS NR 3: GOLDFINGER (1964)

Bondfilmernas Bondfilm. Den rulle som nästan alla har sett om inte hela, så åtminstone stora delar av. Filmen som blev det verkliga genombrottet för fenomenet James Bond och som skapade mängder med merchandise kring agenten och hans värld.

Kanske är det med tanke på ovanstående ingen slump att jag placerar Goldfinger på en tredje plats, även om jag självklart också har invändningar mot filmen, det har jag förresten alltid haft. Vi kan väl dra dem direkt så blir det lättare att sedan gå vidare med filmens förtjänster.

Det som gör Goldfinger lite svajig är enligt mig själva grundstoryn, manuset är filmiskt bra men själva ploten är ändå lite väl löjlig. Hela idén med att råna Fort Knox känns tramsig och alltför glättig; det blir mer agentparodi än spänning. Den andra faktorn som drar ner betyget  är själva skurken himself; Auric Goldfinger. Karaktären som sådan är välskriven i manuset men Gert Fröbes rolltolkning gör honom aldrig hotfull, enbart älskvärd och charmig, hur elak han än försöker vara.  Samtidigt har vi efter snart 50 år med Goldfinger vant oss så pass mycket vid denna rolltolkning att vi idag skulle ha svårt att tänka oss filmen på ett annat sätt.

Med detta sagt kan vi raskt övergå till allt det som gör Goldfinger sevärd. Personligen älskar jag filmens första tjugo minuter och kan nästan aldrig se mig mätt på dessa klassiska scener som förkroppsligar inte bara Bond utan även 60-talet med alla de vackra, intensiva färgerna.  Vattnet som blir rosa när Bond elektrifierar det genom att kasta ner en lampa i badkaret, det glittrande och inbjudande poolvattnet nedanför hotellet, Bonds ljusblå badrock, Shirley Eatons gyllene, blonda hår och Goldfingers vispat ägg-färgade skjorta. Det ser smaskigt ut, det stänker och skvätter av kulör och känns varmt och luftigt.

Det är en elegans som sedan präglar hela filmen. Så många av scenerna är vackert och känsligt filmade, som exempel kan jag nämna scenen i alperna där Bond förföljer Goldfingers bil. När Tilly Masterson beskjuter Goldfinger får vi se scenen filmad uppifrån, från hennes perspektiv, vilket innebär att hela landskapets variation byggs in i scenen och ramar in det hela som en tavla.

Sedan vimlar självklart Goldfinger av klassiska scener; Goldfinger och Bond spelar golf, Oddjobb kastar en hatt mot en staty, Oddjobb krossar en golfboll med sina bara händer, Goldfinger presenterar sin illvilliga plan för ett tvivelaktigt klientel medan Connery tittar fram med sitt huvud under modellen av Fort Knox iklädd en elegant kostym,  rent estetiskt är detta fulländning, scenografen Ken Adams lyckades verkligen få till ett magnifikt bygge i det lilla genom den salong vari Goldfingers presentation ägde rum, Adams skulle senare gå vidare med fysiskt större scenbyggen, som exempelvis Blofelds enorma raketuppskjutningsrum under en krater i Man lever bara två gånger (1967) och Scaramangas hitman-späckade tivoli på den thailändska ön Ko Tapu i filmen Mannen med den gyllene pistolen (1974).

Andra klassiker; Oddjobb kör en bil till skroten, får tillbaka en kvadratisk plåthög, Bond kör ikapp vacker kvinna på serpentinväg med sin Aston Martin DB5, en scen som skulle komma att kopieras betydligt taffligare 31 år senare i Pierce Brosnans första Bondfilm Goldeneye 1995 och självklart den mest klassiska scenen av dem alla, men den återkommer jag till.

Avslutningsvis är Goldfinger en av de riktigt stora Bondfilmerna, vare sig man vill det eller inte. Även om det är svårt att köpa grundförutsättningarna i filmens intrig (framförallt känns det oerhört konstigt att den kyliga Pussy Galore lyckas omvändas så totalt i filmens slut, här skulle man kunna tala om en billig utgång för manusförfattaren) är filmen medhjälp av tidlösa scener och en historisk charm, ett mästerstycke i genren.

Favoritscenen, då?

Ja, det är väl inte svårt att räkna ut vilken jag tänker på.  Givetvis är det Goldfingers försök att döda Bond och samtidigt demonstrera laserteknikens effektivitet och överlägsenhet; även detta känns väldigt mycket 60-tal med sin innovationslust och framstegsoptimism.  Tekniken skulle lösa alla problem, jordens resurser var oändliga och primärt till för mänsklighetens fromma.

En svartklädd Connery liggande fastspänd på ett bord av guld håller på att få en laserstråle mot skrevet och goda råd har aldrig varit dyrare.

Självklart börjar Bond konversera så där charmigt som han brukar göra då han vill få brudar på fall. Detta biter mycket dåligt på Goldfinger som på frågan om han förväntar sig att Bond skall prata, replikerar: -No, I expect you to die!  En av filmseriens mest kända och citerade repliker.

Eftersom ni alla redan har sett filmen vet ni att det slutar lyckligt.  Bonds påstådda kunskaper om Operation Grandslam räddar honom…även denna gång.

PLATS NR 4: DR NO (1962)

Det är nåt alldeles speciellt med den historiska, första Bondfilmen Dr No från 1962.

Den är grymt daterad, den är extremt manschauvinistisk, den är stundtals seg och lite taffligt redigerad men ändå är den helt magisk i mina ögon. Kanske är det tolkningsföreträdet man har som nutida betraktare av filmen, att man känner till vad som komma skulle och kan kosta på sig att titta på filmen utifrån ett historiskt och kuriöst perspektiv, som gör det så fantastiskt.

I ärlighetens namn är det nämligen ganska komiskt att en mondän och avslappnad playboy som rör sig de finaste kretsarna och vältrar sig i ett överflöd av dyra drycker och kostsamma bilar, först möter publiken i en produktion som verkligen skriker lågbudget. Anledningen är självklart att producenterna tog en stor risk med projektet; ingen kunde veta då, hur extremt framgångsrik hela filmserien skulle komma att bli.  Sammanlagt kostade Dr No en miljon dollar att göra, varav blygsamma 16.000 dollar utgick som gage för huvudrollsinnehavaren Sean Connery.

Mycket av framgångarna med lanseringen av de tidiga Bondrullarna kan självklart tillskrivas just Connery. Utan honom är det osäkert om det skulle ha blivit samma succé. Connerys närmast elektriska utstrålning gick rakt genom bioduken och skapade bilden av hela fenomenet James Bond. Hårdsint, kylig och stark men på samma gång karismatisk, proper och charmig. En stillsam glimt i ögat men alltid också en vass knytnäve beredd att svinga i luften mot presumtiva inkräktare.

Det som gör just Dr No så sevärd är (förutom självklart Connery) de vackra, karibiska miljöerna och inte minst Anthony Dawsons gestaltning av professor Dent; den ständigt svettige geologen som av Dr No bland annat får i uppdrag att placera en giftig spindel i Bonds säng nattetid.

För att fortsätta ösa sevärdheter ur filmen kan jag nämna karaktärerna Quarrel, den vidskeplige fiskaren som spelas av John Kitzmiller.  Han spelar visserligen över men just därför känns karaktären trovärdig, han är verkligen barnsligt skrämd av den eldsprutande drake som Dr No manövrerar på den klippiga ön Crab Key. Man bara väntar sig att han skall göra en tafflig skolteater-stamning för att understryka hur rädd han är. Detta spel är grymt underhållande och mycket charmigt.

Jag har i inlägget om bästa Bondskurkar redan nämnt Joseph Wisemans mästerliga gestaltning av den kinesiske psykopaten Dr No, en förorättad forskare som tänker hämnas på de stormakter som inte velat ta emot de tjänster han erbjudit dem (ett som bekant ofta återkommande tema i olika Bondfilmsmanus). Wiseman spelar återhållsamt men ändå med små medel mycket distinkt i fråga om att förmedla galenskap, en av de allra bästa tolkningarna av en så kallad Bondskurk.

Mest berömd är dock filmen för den klassiska introduktionsscenen med Honey Ryder (spelad av Ursula Andress). Den för sin tid tämligen (i flera avseenden) vågade scenen är en av de mest klassiska filmscenerna överhuvudtaget. Den föräldralösa Honey Ryder kommer upp ur vattnet iförd bikini i jakt på snäckskal och Bond fäller den klassiska repliken, på frågan om han också letar efter snäckor: -No, I’m just looking!

Regissören Terence Young lyckades med små ekonomiska medel skapa en film som blivit en cineastisk milstolpe.

Han gjorde det med hjälp av ett antal scener som genom sin finurlighet, vackra färger och mestadels bra skådespelarinsatser, blivit historiska.

Mycket av magin ligger just i miljöerna, tror jag. Bara inledningen med de tre kallblodiga mördarna som utklädda till blinda tiggare, dödar professor Strangways, är underbar.  Det vimlar av små detaljer som tillsammans bildar en speciell stämning; kvinnan med saker balanserande på huvudet, killen som lite vingligt cyklar förbi, de dammiga bilarna som passerar och kontrasten mellan de ljuddämpade pistolskotten och den skramlande begravningsbilen eller det extremt höga ljudet av krossade fönsterrutor.

Favoritscen: Bond sitter hemma hos Miss Taro i väntan på att hennes kumpaner skall ge sig till känna. In genom det mörka huset träder professor Dent som i dörren till sovrummet skjuter det han tror är Bond liggande i sängen . I själva verket sitter 007 på en stol bredvid och väntar på honom. Lamporna tänds och Bond konfronterar honom. Under samtalet lyckas Dent komma åt sin revolver men eftersom han redan skjutit sex skott saknas det ammunition.

Innan Bond kallblodigt mördar honom, säger han lugnt och behärskat:
-It’s a Smith & Wesson…and you’ve had your six…

 

PLATS NR 5: I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST (ON HER MAJESTYS SECRET SERVICE, 1969)

Den underbara film som placerat sig på femte plats är inte bara den med mest bokstäver i titeln, utan också den näst längsta Bondfilmen i tid räknat. I hennes majestäts hemliga tjänst (fortsättningsvis kallad IHMHT) klockar in på 141 minuter och 24 sekunder, något kortare än världsrekordhållaren Casino Royale (2006) som är hela 144 minuter och 11 sekunder.

Många anser också att tiden är en av de saker som drar ner betyget i denna den enda Bondfilmen med George Lazenby. Förvisso är detta bara en av många saker som folk i allmänhet brukar klanka ner på, när det handlar om denna film. Saker som att ”Lazenby är ingen riktig skådis utan bara en fotomodell”, ”kläderna är fula och det är mest bara en massa snö”  och ”utan Sean Connery kan man inte kalla detta för Bondfilm” är andra uttalanden som sammantaget gjort att IHMHT är en rulle man bara skall hata, för sakens skull.

Personligen tycker jag att den är fantastisk. För det första är detta den enda Bondfilmen med ett riktigt manus där karaktären Bond får tillfälle att utvecklas, bli förälskad och utsatt för emotionella prövningar; i filmen visas en annan sida av agenten, en mer sammansatt personlighet än den pappdocka han annars lätt kan framstå som. Just på grund av detta är det därför många också har så svårt för Lazenby, eftersom man hävdar att hans skådespelartalanger inte lyckas göra detta intrikata manus rättvisa. Det kan man möjligen delvis hålla med om, då Lazenby aldrig lyckas leverera repliker med samma grace och coolness som Connery och Moore men å andra sidan har han en naturlig charm och utstrålning som gör honom älskvärd från första rutan. Publiken får sympati för hans person och anledningen är kanske att han är lite bortkommen, att han pratar lite sluddrigt och agerar aningen tillkämpat i vissa scener.

Lazenby har dock all den karisma som jag tycker att både Timothy Dalton och Pierce Brosnan saknar, sen kan de båda sistnämnda vara aldrig så välskolade skådisar, det Lazenby har är helt enkelt naturlighet och mänsklighet.

Samtidigt är det lite synd att inte Connery ville göra den här filmen då det skulle ha blivit den absolut bästa filmen av dem alla.

Jag har redan nämnt det välskrivna manuset. En annan viktig ingrediens i filmen är Diana Rigg i rollen som Tracy. Rigg spelar helt underbart rollen som dotter till gangsterledaren Marc-Ange Draco. Hon har vad som med ett slitet uttryck brukar kallas ”skinn på näsan” och går helt sin egen väg genom hela filmen, tills dess att hon så tragiskt dör i filmens slutscen.

Telly Savalas är mycket bra som Blofeld. Hela hans väsen utstrålar överlägsenhet och mytomani. En verkligt skrämmande psykopat som förskansat sig på den lilla alptoppen Piz Gloria i syfte att indoktrinera sin egen armé av undersköna dödsänglar. Även om han på känt Bondfilmsmanér låter sig vaktas av uniformsklädd personal blir dessa knektar aldrig töntiga och anonyma, utan framställs på ett fint sätt i filmen som trogna lakejer med personlighet.

Det begränsade drag av kammarspel som infinner sig då handlingen helt förläggs till Piz Gloria gör enligt många att filmen upplevs som seg och ospännande. Personligen älskar jag filmer där handlingen utspelar sig inom ett fast angivet område då de omkringliggande attributen inte stjäl lika mycket uppmärksamhet från replikerna och agerandet.  Att det dessutom tycks vara ganska varmt och trivsamt där inne, i kontrast till den bistra kylan utomhus, gör filmen småputtrig (ett ord som många nog inte vill förknippa med en Bondfilm..det skall ju vara biljakter och hus som sprängs stup i kvarten) och ett nostalgiskt skimmer lägger sig över rutan. Detta är en avkopplande Bondfilm där karaktärerna lyfts fram till förmån för ett pråligt och falskt utanpåverk.

Ett stort plus måste man också ge regissören Peter Hunts sinne för färg och form. IHMHT är oerhört vackert filmad. Faktum är att samma färger dominerar hela filmen och skapar en vacker inramning. Dessa är: vitt, lila, orange och blått. Dessa färger återkommer hela tiden (den vita snön, medarbetaren Campbells vita folkvagn, de orange dräkterna hos personalen på Piz Gloria och på Blofelds bobsleigh, exempelvis) och skapar en skön stämning. De actionspäckade skidscenerna var också före sin tid rent filmiskt. De få actionscenerna som finns i filmen, har valts med omsorg och känns genom sitt banbrytande sätt att filmas på, moderna och spännande.

IHMHT är alltså rent filmiskt betydligt bättre än många av de filmer som kommer att placera sig högre upp på min lista, det kan jag lika gärna erkänna. Dock kommer sig dessa filmers högre placering mycket av rent nostalgiska eller kultiga skäl, något som du kommer att märka av längre fram, då listan fortskrider.

Favoritscenen i IHMHT: Bond och Tracy har precis skakat av sig den manhaftiga Irma Bunt och hennes medarbetare inne på en folkracetävling och beger sig i väg i snöstorm. Vädret gör att de tvingas övernatta i en gammal, gisten trälada och det är här som Bond (av kärlek till Tracy) lanserar idén om att dra sig tillbaka från säkerhetstjänsten. En fin scen, kanske den vackraste i hela Bondserien.

PLATS NR 7: LIVE AND LET DIE (1973)

46 år gammal gör Sir Roger Moore 1973 entré som James Bond, agent 007 med rätt att döda. Han är extremt medveten om att någon annan verkligen har krattat manegen; genom dittills sex filmer förkroppsligat rollen och i nästan alla människors medvetandet blivit helt signifikativ med agent 007.

En man som dessutom är några år yngre och som anses vara både tuff, cool och strong.

Undrar hur det kändes den där första inspelningsdagen för Moore, på väg mot 50 år och allmänt känd för sin världsvana, hovsamt brittiska spelstil, men också ifrågasatt för sin mjuka och lite fjolliga framtoning. Skulle han klara pressen att ta över rodret för den stora Bondskutan med äran i behåll eller skulle allting sluta i ett gigantiskt magplask?

Publiken hade han sedan tidigare, efter ett 1940-tal med lättsamma komedier och 50- och 60-tal med Helgonet. Moore var som klippt och skuren i rollen som mondän, elegant playboy med välartikulerad och ironisk brittisk accent.  Han hade klass och humor; två egenskaper som också gjorde honom lysande i rollen som Lord Brett Sinclair i Snobbar som jobbar, den tv-serie som närmast föregick Moores debut som 007.

Frågan alla ställde sig var; skulle han funka som James Bond? Knappast stärktes hans självförtroende av att hans son Geoffrey ifrågasatte om hans pappa kunde slå James Bond på käften. -Men, Geoffrey, pappa skall ju spela James Bond i nya filmen, sa Moore. -Jo, men jag menar den riktige James Bond; Sean Connery!

Med allt detta i bagaget måste man sammantaget säga att oddsen egentligen var emot honom.

Trots detta tycker jag att Moore gör en stark insats som Bond, redan här i sin första film. Han har definitivt elegansen (håret fick klippas tre gånger innan det var tillräckligt kort och passande) och är relativt tuff i vissa actionavsnitt även om han lyckas hålla fast vid sin speciella spelstil med återhållsamma gester och koncentrerar sig på att leverera repliker med en viss cynism och ironi (som han är en sådan mästare på).

Roger Moore har själv sagt att hans talanger som skådespelare inskränker sig till två saker; att han kan höja på ena ögonbrynet och sedan att han lyckas sänka det igen…

När Live And Let Die kom hade Bondproducenterna redan svängt in på ett mer underhållande tilltal i serien. Detta skedde redan i Connerys comebackfilm Diamonds Are Forever (Diamantfeber, 1971).

Till skillnad från Diamantfeber är dock Leva och låta dö något trovärdigare (om man nu ens kan använda ett sånt ord i de här sammanhangen). Det är också i manuset som den här filmen har sina förtjänster. Visserligen är filmen späckad med små lustiga attribut (ormen som Bond köper i New Orleans, taxichauffören i Harlem med sina jazziga polisonger, Baron Samedi med sin höga hatt och Whispers tjocka kropp som drunknar i en exploderande soffa i en av filmens slutscener t.ex) men i grund och botten är filmens manus (skrivet av Tom Mankiewic) byggt på saker som skulle kunna hända i verkligheten. Hela grundstoryn med Mr Big som gratis distribuerar  heroin för att skapa ett stort beroende och ett framtida monopol är vettig, att sierskan Solitaire, spelad av Jane Seymour  lagts in i handlingen skapar en effektfull mystik som särskiljer denna film från många andra i serien. Kulturen kring Mr Bigs vansinniga tilltro till Solitaires förutsägelser och den makt medelst voodoo som han byggt upp på ön Saint Monique, skapar också en småflummig new age-stämning som känns konsekvent genom hela rullen.

Live And Let Die är långtifrån den bästa Bondfilmen. Många scener drar ner betyget; exempelvis den långa båtjakten i mitten som är just onödigt lång och karaktären JW Pepper (den svettige och galne hillbillysheriffen som skulle återkomma även i Moores nästa film; Mannen med den gyllene pistolen) borde ha strukits helt eller åtminstone kraftigt reducerats.  En annan scen som känns oerhört b är Dr Kanangas dödscen där han efter att ha slagits med Bond i vattnet, får i sig en ampull med komprimerat syre och stiger till skyn som en varmluftsballong för att sedan explodera (dock ser man inga inälvor, benrester, kött eller blod i explosionen…konstigt nog).

Inte heller estetiskt är detta någon fröjd, det tidiga sjuttiotalet har inte gått till historien som någon särskilt vacker tid (även om jag fascineras av alla breda kragar, utsvängda byxben och småmönstrade skjortor). Detta drar ned betyget en aning. Ändå finns det en underfundig charm i filmen, mycket beroende på Moores coolness, grace och humor.

Musiken, mystiken, Roger Moores skämtsamma spelstil och det faktum att Yaphet Kotto som Mr Big/Kananga är fullständigt lysande, gör ändå Live And Let Die till en av mina sju bästa Bondfilmer.

Favoritscen: Bondskurken Kananga tar med Bond till sin speciella farm och låter hantlangaren Tee Hee visa agenten hur det går till när man matar krokodiler. Det bakomliggande syftet är dock att låta James Bond själv bli krokodilföda.

VILKEN VAR DEN BÄSTA BONDMUSIKEN?

En väldigt viktig stämningshöjare i en Bondfilm är – som i alla filmer – musiken. Den förstärker spänningen, klär in de romantiska scenerna i ett passande skimmer och skänker ytterligare en dimension av elegans och kosmopolitiskt bonne vie åt anrättningen.

Den person som allra mest förknippats med Bondfilmsmusik är kompositören John Barry. Han ligger bakom soundtracken till hela elva av de hittills tjugo filmerna. Det är han som gjort så att vi tänker Bondfilm så fort vi hör ett starkt mässingsblås där tonerna dras ut och nästan kvider i extas, ackompanjerat av mäktiga trummor, helst pukor och en svulstig sångröst som tar i från tårna, inte så sällan tillhörande Shirley Bassey. Detta är själva sinnebilden av Bond rent musikaliskt.

Däremot har han inte officiellt skrivit klassiska James Bond Theme; den spännande storbandsjazz som möter rockgitarr och som blivit signaturen för hela fenomenet James Bond. Detta stycke kan mycket väl till stora delar vara John Barrys verk men all credit gick istället till orkesterledaren Monty Norman, som på pappret låg bakom musiken i den första filmen Dr No 1962.

Förutom detta klassiska stycke (som verkligen är den bästa Bondlåten eftersom den är så ursprunglig) vimlar det av så kallade titellåtar, stycken som rullat under de vackra förtexterna (estetiska, färgsprakande silhuettfilmer där skuggor av mer eller mindre halvnakna kvinnokroppar dansar över rutan), många av de bästa förtexterna skapades av en man vid namn Maurice Binder. Det är dock inte själva förtexterna utan de sju bästa titellåtarna jag nu kommer att ranka och vi börjar med den bästa:

1. THUNDERBALL framförd av Tom Jones (från filmen Åskbollen, 1965)

Jag älskar inledningen av låten Thunderball, det låter som ett gigantiskt, virvlande vågskvalp; musiken tumlar runt mot ett bestämt mål, man dras nedåt som i en ström, mot en helt ny värld, under vatten. Introt är både vackert, pampigt och spännande.  När sedan Tom Jones börjar sjunga är man helt såld. Han är en av få artister som verkligen kan ta i från tåspetsarna och ge allt i sin sång. Att han sedan gör en så trovärdig tolkning av Don Blacks text är beundransvärt. Lika fascinerade är det att tänka sig att denna låt enbart tog fyra dagar att skriva och spela in. Detta eftersom Bondfilmsproducenterna i all hast ratat John Barrys första förslag till ledmotiv; låten Mr Kiss Kiss Bang Bang (insjungen av Dionne Warwick). Det är också ganska uppenbart när man läser texten att den nog egentligen skrevs med en kvinnlig sångerska i åtanke, något som Jones självklart inte brydde sig nämnvärt om, då han alltid gett 100 %, oavsett hur tramsig eller annorlunda texten tett sig.

2. GOLDFINGER framförd av Shirley Bassey (från filmen Goldfinger, 1963)

Som en klar tvåa (även om toppstriden verkligen varit stenhård) vill jag placera Shirley Basseys underbara ångvält till ledmotiv; Goldfinger. Detta är den Bondlåt som senare fick funka som stilmall för så många andra. Inte minst David Arnold inspirerades av Goldfinger, då han komponerade musiken till The World Is Not Enough 1999. Det mäktiga introt blåser en nästan av stolen och hinner precis lugna ner sig innan Basseys röst skär ut som en stråle av blod: Gooooooooldfingerrrr! Tydligt, exalterat och pretentiöst. Precis så som ett ledmotiv till en Bondfilm skall vara. Extra plus för att John Barry så elegant och effektivt vävt in lite av The James Bond Theme i slutet av låten.

3. LIVE AND LET DIE framförd av Paul McCartney & Wings (från filmen Leva och låta dö, 1973)

Detta är utan tvekan en av de mest kända Bondlåtarna med den kanske allra namnkunnigaste sångaren; Paul McCartney. Detta trots att en av producenterna till filmerna enligt rykten på fullt allvar skall ha sagt: ”han sjunger ju riktigt bra den där killen, han borde få en fin karriär” när slutresultatet mixats färdigt och spelats upp. Live and let die saknar kanske en del element som skall finnas med i en klassisk Bondlåt men tillför å andra sidan en helt egen mystik och spänning som gifter sig fint med filmens intentioner. Låten var också den första Bondlåt som Oscarsnominerades, dock utan att vinna.

4. DIAMONDS ARE FOREVER framförd av Shirley Bassey (från filmen Diamantfeber, 1971)

Av de tre Bondlåtar som Shirley Bassey sjöng in, är Diamonds Are Forever bättre än Moonraker, men inte riktigt lika bra som Goldfinger. Diamonds Are Forever har en underbart vacker och avskalad aura, musiken är mystiskt släpande och väldigt eterisk. Det blir en stämning i stycket som tyvärr inte återspeglas i den ganska slafsiga filmen. Basseys insats skulle jag vilja påstå räddar mycket av denna tidvis rätt mediokra rulle.

5. THE WORLD IS NOT ENOUGH framförd av Garbage (från filmen med samma namn, 1999)

Efter ett 80-tal med ganska slätstrukna Bondlåtar avslutade Bondfilmsproducenterna 1900-talet med tre ledmotiv som i mångt och mycket återvände till det sound som präglade serien i början. Både Tina Turners Goldeneye från 1995 och Garbagelåten från 1999 (skriven av David Arnold) innebar en återgång till mer mystifika, återhållsamma och soignerade verk. Även om sången är långt från Tom Jones och Shirley Basseys magstödsvrål, hjälper arrangemangen till att skapa den perfekta stämningen. Låten påminner lite om den närmast föregående i serien; Tomorrow Never Dies från 1997 och bygger mycket på stråkar. Kanske att man hade önskat lite mer blås, dock.

6. NOBODY DOES IT BETTER framförd av Carly Simon (från filmen Älskade spion, The Spy Who Loved Me, 1977)

Jag älskar Carly Simons röst. Den är så vacker. Stram och samtidigt väldigt sårbar. Texten till denna låt, skriven av den nyss avlidne Marvin Hamlish, är ganska töntig men Simon lyckas med sitt utspel och sin diktion höja kvalitén åtskilliga snäpp. Det är en ganska vacker och varm kärleksballad som måhända är rätt så tidstypisk. Låten kan lätt dateras till det sena sjuttiotalet, jämfört med exempelvis Diamonds Are Forever som känns mer tidlös och inte alls låter som att den är från 1971.

7. A VIEW TO A KILL framförd av Duran Duran (från filmen Levande måltavla, A View To A Kill, 1985)

Duran Durans obetalbara bidrag till Bondmusiken är det utan tvekan mest populära ledmotivet, sett till listframgångarna över världen. Låten är idag väldigt mycket 80-tal men utstrålade när den kom modernitet och ungdom, något som verkligen behövdes i Roger Moores sista film; 1985 var Moore hela 58 år gammal. Många anser nog att A View To A Kill är en hemsk synthdrapa helt utan finess eller känsla. Själv har jag alltid varit svag för den kraftfulla refrängen som verkligen får en på gott humör. Det är kanske inte världens bästa musik, men i mitt tycke är det världens sjunde bästa Bondlåt, alltid något.

Med detta sagt får vi inte glömma alla de låtar som INTE blivit valda till att vara ledmotiv. Ace Of Base skrev 1995 låten The Juvenile i syfte att försöka få med den i kommande filmen Goldeneye.  En helt okej Bondlåt och väldigt bra för att vara från Ace Of Base, anser jag. Alice Cooper spelade 1973 in låten The Man With The Golden Gun inför 1974 års film med samma namn.  Producenterna valde dock låten med Lulu som hade samma titel. Jag tycker de låtarna är ungefär lika usla.  Johnny Cash spelade 1965 in en låt som beskriver tillkomsten av Thunderball, en låt som enbart delar titeln med Tom Jones mästerframförande.

VEM VAR BÄSTA BONDSKURKEN?

En oerhört viktig ingrediens i en Bondfilm är förstås den hårdhjärtade antagonisten till Bond, i de tidiga filmer inte sällan en rik man med storhetsvansinne och grav personlighetsstörning.

Ofta en person som känt sig förorättad av något, ibland kunde detta något vara livet i sig självt, och nu föresatt sig att hämnas – helst genom utpressning eller kidnappning. Stundtals både kidnappning och utpressning, i några fall bara ren galenskap och ett särpräglat intresse för tortyr. Bondskurken är vad vi med nutida termer skulle kalla för psykologiskt missanpassad; en så kallad outsider, en person som Kanal 5 skulle kunna fylla en hel timmes dokumentär omkring.

Tänkte lite lapidariskt redogöra för mina fem absoluta favoriter bland Bondskurkarna och notera gärna att deras höga position i mångt och mycket korrelerar med vilken skådespelare som fått i uppgift att gestalta vederbörande.

1. Ernst Stavro Blofeld

Vi måste helt enkelt inleda med Blofeld, den tidiga fienden till Bond som figurerar i åtminstone fem EON-filmer och antyds så smått i den helikopterbaserade inledningsscenen till Ur dödlig synvinkel (For Your Eyes only, 1981). Allra bäst är han när man inte riktigt ser honom, som i Agent 007 ser rött (From Russia With Love, 1963) och Åskbollen (Thunderball, 1965). I dessa filmer ser publiken bara ryggtavlan, eller hans underkropp bakom ett galler, vilket ytterligare förstärker mystiken. Hans röst i dessa filmer görs av Eric Pohlman och kroppen tillhör Anthony Dawson.  Blofelds röst låter distinkt, välartikulerad och metallisk, något som gör honom bara mer skrämmande. Att han sedan omger sig med en vit katt som sitter i famnen är attribut som på allvar placerar honom på tronen över Bondskurkar. Favoritscenen kommer från Åskbollen där Blofeld avslöjar pengar som inte redovisats och likviderar en hantlangare genom att elektrifiera stolen denne sitter på.

2. Dr No 

Ingen skådespelare i någon Bondfilm har, som Joseph Wiseman, nått lika långt i att gestalta galenskapen, utan att spela över eller totalt misslyckats.  Hans iskalla, aristokratiska gestaltning av vetenskapsmannen Dr Julius No  – i sina egna ögon kanske den bästa vetenskapsmannen i världen – är ännu idag; 50 år senare, oerhört fascinerande. Dr No har en gimmick (som så ofta handlar det om kroppsliga defekter) och det är att hans riktiga händer skadats av strålning (så kan det gå om man är världens kanske bästa vetenskapsman) och ersatts av metallhänder så starka att de kan knäcka prydnadsföremål i brons utan att skadas (ungefär som Goldfingers hantlangare Oddjob som med lätthet pulveriserar en golfboll med högerhanden).

3. Hugo Drax 

Filmen Moonraker har aldrig varit någon av mina favoritfilmer, vilket är synd egentligen. Moonraker börjar nämligen ganska bra och har inledningsvis många kvalitéer. Tråkigt nog flummar det ut totalt mot slutet och når sitt sorgliga crescendo i scenen där Jaws blir förälskad och börjar säga små kärleksfulla ord till sin älskade, en tjej i gula flätor. Trots detta rejäla bottennapp har Moonraker en riktigt intressant Bondskurk, mästerligt spelad av Michael Lonsdale. Hugo Drax är sofistikerad, ironisk och väldigt charmig i all sin uselhet. Lonsdale har en vacker och speciell röst och skänker en elegans som höjer filmen Moonraker åtskilliga snäpp.

4. Red Grant 

Blond, snaggad, omänsklig, hård, iskall och manisk. Det är ord som skulle kunna beskriva lönnmördaren Red Grant i Agent 007 ser rött (From Russia With Love, 1963). Robert Shaw (för den stora publiken kanske annars mest känd som Kapten Quint i ursprungs-Hajen från 1975) spelar den absolut bästa av de män (och kvinnor) som skickats ut av sin tvivelaktiga arbetsgivare i syfte att mörda James Bond. Red Grant är fullständigt bindgalen men också återhållsam. Exalterat rabiat men samtidigt underkuvat kylig, något som gör hans framträdande till ett av de absolut mest minnesvärda i hela Bondserien.

5. Necros

Ungefär samma egenskaper som Red Grant, hade den långe och blonde psykopaten Necros i Iskallt Uppdrag (License To Kill, 1987) Scenen där han utklädd till mjölkbud tar sig in i det hus där den avhoppade KGB-agenten Koskov befinner sig är både skrämmande och välregisserad.

VEM ÄR BÄSTA BONDBRUDEN?

Egentligen tycker jag inte om begreppet ”Bondbrud”. Det låter ganska grabbigt och glättigt och kan i vissa fall (de flesta) signalera att det enbart handlar om ett våpaktigt kuttersmycke vars enda uppgift det är att springa strax bakom superagenten i en hel film.

På det stora hela är det väl också media som fabricerat detta epitet på den kvinnliga huvudrollen i en Bondfilm, om nu en sådan finns. Ofta är det nämligen så att 007 interagerar med så många kvinnor (både vänner och fiender) i en och samma film att man har svårt att veta vem som egentligen är den riktiga bondbruden.

Så är det exempelvis i Mannen med den gyllene pistolen (The Man With The Golden Gun) från 1974 där Bond får tampas med både Andrea Anders (Maud Adams) och Mary Goodnight (Britt Ekland). Slutligen visar det sig dock (efter att Ekland på knagglig engelska hasplat ur sig att hon också är hemlig agent) vem som är att lita på. Samma sak kan sägas om May Day i Levande måltavla (A View To A Kill) från 1985, spelad av Grace Jones. Är det hon eller Stacey Sutton, spelad av Tanya Roberts som är den egentliga bondbruden? För att inte nämna de två systrarna Masterson (Jill och Tilly) som båda dödas i Goldfinger (1964)…de är något slags ”förspels-Bondbrudar” (om uttrycket tillåts) innan den verkliga stjärnan Pussy Galore (Honor Blackman) byter sida och blir hur snäll som helst (men fortfarande lika kylig).

Så vilka egenskaper kännetecknar då en bra Bondbrud? Här är självklart smaken bland filmentusiasterna delad och till stor del beror det på vad man vill att den kvinnliga huvudrollskaraktären skall bidra med.

Skall hon vara en jämbördig kollega till Bond, en kvinna med principer, ideal och skinn på näsan, eller skall hon vara en tafflig bimbo som klantar till allting och främst kännetecknas av åtsittande badkläder och stora bröst?

Personligen gillar jag självklart den förra kategorin och tänker nu lyfta fram sju Bondbrudar som i min mening är de absolut bästa:

1. Teresa di Vicenco (Tracy,..sedermera Teresa Bond) 

Den allra bästa Bondbruden spelas av Diana Rigg i I hennes majestäts hemliga tjänst (On Her Majesty’s Secret Service) från 1969. Detta är också en av få gånger som Bond förälskar sig i sin motspelerska och detta i en sådan grad att han i slutet av filmen gifter sig med henne! Rigg är oerhört charmig, söt, vacker, världsvan, kaxig, humoristisk, i mångt och mycket helt fullvärdig (ofta betydligt bättre) än Bond. Rollen som Tracy ger också möjligheter till så mycket mer än bara att agera vamp i läderbikini. Tracy visar sig (liksom Bond i denna film) väldigt mänsklig med allt vad det innebär av ilska, svek, sorg, glädje, passion och djärvhet.

2. Melina Havelock 

Den grekiskfödda och välutbildade Melina Havelock, spelad av Carole Boquet är i mitt tycke den allra vackraste Bondbruden. Hennes långa, bruna hår är alldeles underbart och hennes isblå ögon borrar sig ut genom filmduken och utstrålar precis det hat och den hämndlystnad som karaktären Melina känner mot dem som dödade hennes far sir Timothy Havelock i filmen Ur dödlig synvinkel (For Your Eyes Only, 1981). Detta är en stark kvinna; precis den typ av kvinnor som James Bond faller för.

3. Agent XXX Anya Amasova

I filmen Älskade Spion (The Spy Who Loved Me) från 1977 spelar Ringo Starrs hustru; den undersköna Barbara Bach, rollen som den skarpsinniga, ryska agenten Anya Amasova, en kvinna som verkligen visar sig vara Bonds jämlika part. Bach är väl ingen lysande skådespelare men rollen är intressant och mångfacetterad.

4. Octopussy 

I likhet med Agent XXX är Maud Adams i rollen som Octopussy (från filmen med samma namn, 1983) till en början fiende till Bond. Svängningen kommer ganska snabbt i filmen och dödar därigenom en del av spänningen. Med Octopussys kyliga drag, dämpade minspel och allvarsamma röst skulle hon fungera mycket bättre som Bondskurk. Det här är dock Adams bästa insats i filmserien, hennes tidigare roll (som Andrea Anders 1974) ger inte möjlighet till samma utspel (inte enbart på grund av att hon mördas halvvägs in i filmen).

5. Honey Ryder 

Efter fyra brunetter kommer så här den första blondinen. Dessutom den allra första, numera klassiska bondbruden från filmen Dr No 1962. Honey Ryder spelas av Ursula Andress och gör debut i en minnesvärd scen då hon iförd bikini plaskar sig upp ur vattnet i sin jakt efter snäckor på den mytomspunna och förmodat livsfarliga ön Crab Key. Ryders röst är dubbad; därför får mycket av karaktärens storhet tillskrivas Nikki Van Der Zyl som i sin dubbning lyckades låta precis så oskuldsfull men samtidigt karsk som rollen krävde. Detta är inget handlingskraftigt fruntimmer nämligen, utan en regelrätt role model för bimbobondbruden. Hon skulle få många efterföljare; förutom redan nämnda Mary Goodnight, exempelvis Plenty O’Toole i Diamantfeber (Diamonds Are Forever, 1971) och Rosie Carver i Leva och låta dö (Live And Let Die) , 1973.

6. Tatiana Romanova 

Rollen som Tatiana Romanova i den andra Bondfilmen, Agent 007 ser rött (From Russia With Love) från 1963, gick till den då blott 21 år gamla Daniela Bianchi och även om vi i filmens inledning anar vilken typ av Bondbrud hon kommer att spela (omogen, oskuldsfull, lite tafatt) så utvecklas rollen markant under filmens gång. Hennes ärliga förälskelse i Bond gör att hon blir mer och mer självsäker och till slut jämbördig med honom. Även här får möjligen en stor del av framgången tillskrivas dubbaren då filmmakarna ansåg att även Bianchis röst var totalt oanvändbar.

7. Jinx

2002 spelade Oscarsbelönade Halle Berry i filmen Die Another Day. Få vill idag minnas denna på många sätt iskalla rulle men det som alla fortfarande pratar om och vill komma ihåg är sekvensen som är en blinkning till Honey Ryders debut, nämligen då Berry gör entré iförd orange bikini. En av filmhistoriens mest hypade och emotsedda scener.